This is the way I live

Så, nu kom jag på mig själv igen... Bläddrat igenom foton.. fyllda av minnen från 18 och uppåt.. Gud vad jag saknar vissa delar av mitt liv, det känns så långt borta. Då det kändes som att man inte riskerade någonting, kunde göra vad som.. när som.

Det känns så avlägset, jag vill så gärna.. som många andra. Jag kommer på mig själv vandra längst 'memory lane', kommer ihåg det som igår när jag satt och tryckte ner mitt ansikte i hans tröja, ville så gärna vara nära men det gick inte.

Även om det är väldigt, väldigt länge sen nu... betyder det så mycket. Jag var så lycklig ändå, och där jag var, med honom och allt vi var. Det är inget fel, tycker jag med att blicka tillbaka. Jag försöker alltid glädjas över det jag varit med om. På gott och ont.

Jag är... ambivalent, jag vill älska och finnas SÅ mycket. Nästan så det gör ont många ggr, jag vet innerst inne att det jag gör många ggr för andra inte kommer att komma tillbaka till mig. Och det svider lika mycket, att veta för mycket. För visst är man lyckligare om man är ovetandes?

Jag orkar inte tippa på tå mer heller, och förväntas bete mig som de önskar att jag ska vara. Vi älskar att känna oss utvalda, beundras och få höra hur gärna ngn annan vill ha en. Få tillfällen är vi riktigt förälskade, och av vad jag vet så har jag bara upplevt det en gång. Alla har eller kommer kanske känna en så stor längtan efter att få ha det igen, och hoppas det ska bli rätt. Hur ska man veta om man inte försöker? Och hur allting är svårt i början, eller så flyter det bara på i vissa fall... men kan bli otroligt fel i slutet.

När man har hört så många tomma löften, av många män.. och förmodligen de av mig med... slutar man tro på det själv en dag då? Kommer även jag att sluta upp och vilja ta den enklare vägen? Jag har många ggr kommit på mig själv bry mig för mycket och ta saker personligt i relationer. Sen slutade även jag, det är förvånadsvärt enkelt att inte bry sig. Att inte visa att man finns, att inte höra av sig, att inte orka göra någonting.

Älska det du inte kan få, älska det du haft..

Det är mycket i mitt huvud, inte ofta jag orkar skriva ner saker och ting för det blir väldigt stökigt när det ska skrivas ner svart på vitt många gånger.

Samtidigt som jag kan tänka på alla minnen, eller jobb, vänner, hur fint vissa tillfällen är eller tragiska.. så börjar jag komma på mig själv med att alltid nu när jag säger "jag", min, mitt osv.. så är det inte jag som är, utan mitt ego. Därav, hela mitt inlägg är om mitt ego.. snurrigt?