This is the way I live

jag, för en sekund trodde att jag inte var ensam. Är jag ledsen att behöva inse att jag hade fel. Emellanåt är jag så trött på att vara den som ska kämpa och vara stark när ingen annan orkar. Så nu sitter jag här igen och är så besviken på människor jag tyckt om, och för vad? Jag hatar att känna som jag gör nu, så liten och villrådig. Ändå så tänker jag att jag måste hela tiden vara den som vill, hoppas och tror på något. Just nu vill jag inte göra något av det.