Vila i frid andré
Tänkte först inte skriva något om det hela, hade huvudet fullt hela dagen med tankar från igår med samtalet med min chef. Kom sen att tänka på alla dikter jag fått av honom och skivan jag fick av honom för bara ca 1½ vecka sen... så hur ska jag inte kunna skriva? Mitt samvete jobbar då och då på högvarv fast att jag är så medveten om att det inte är någon av oss som kunnat rädda honom. Ja, känslan är obeskrivligt lustig. Ena dagen närvarande, borta nästa.
Jag önskar att livet hade varit annorlunda för honom, för kodde... tom. för Ola även om jag inte kände just han så väl. Det är orättvist att livet är så hårt för vissa, att ensamheten är så enorm att man inte orkar leva med den mer. Den första gången jag varit med om detta, så kände jag så mycket känslor och att jag ständigt tänkt och undrat om jag kunde ha stoppat det eller hjälpt honom. Inte förrens ett par år senare när Linus, Olas närmaste vän berättade för mig att -"Vill en människa dö, så dör den." Det är deras egen vilja, de gör vad de vill och när de vill. Ingen kan stoppa dem.
Och även om det kanske känns lite själviskt med att man hade önskat att de vore kvar och att de skulle sett att livet kan faktiskt bli bättre, önskar jag mest av allt att de funnit ro och har det bättre än de hade här.
Kommer kännas så konstigt att vara på jobb nu, man är så van att se han och att han kommer och pratar med en... att han hjälpte en med korgar eller att packa upp vid caféet. Han skrev så fina dikter, en hel bok med dem. Och skrev låtar som han sjöng och spelade in. Han var verkligen en människa som var något i sin egen klass, och en sak är säker, jag kommer aldrig att glömma honom.
Kommentarer
Trackback
