jag tror...
att jag ikväll har växt som en människa! Förr har jag varit rätt hård med att dömma folk, och ibland ångrar jag att jag gjort vissa val till folk i mitt liv... det gör jag verkligen. Saknaden av en tjejkompis tex. eller en gammal klasskamrat eller ja, vad som. Jag vill inte vara den som håller mig arg i en oändlighet för saker man kanske aldrig ens menade, kanske var allt bara så svårt? eller om ens, ett simpelt missförstånd?
ja, vi lär oss att glömma att förlåta. Någonstans på vägen har jag nog tappat det helt och bara varit besviken istället. Alla är vi människor och, ja, detta kommer låta SJUKT naivt men vi ska vara rädda om varandra för man vet aldrig hur lång tid man har tillsammans.
Kommentarer
Trackback
